Hallelujah anyway

Jag var helt övertygad om att det inte skulle gå att överträffa Slim Cessna’s Auto Club’s spelning som jag bevittnade i Seattle i slutet av September 2009, och nu skulle dom spela i Malmö…
Egentligen skulle dom ha spelat i Malmö redan för ett år sedan, men blev då förhindrade av vulkanen på Island som ställde till förtret för mången resenär.

Hade inför begivenheten kollat upp tid, pris o dyligt på internet. Där nämndes också att ytterligare ett band skulle uppträda. The Southern Hostiles. Va’ fan! - var min första tanke, nu blir det ju hur sent som helst innan man kommer hem… Men, beskrivningen av bandet lät ju lovande i alla fall.
Nåväl, efter en eftermiddag med trevligt sällskap och ett par öl bar det av in till Malmö och ett nästan folktomt Babel. Klockan var ju ändå halv nio. På en vardag, dessutom. Det kanske inte blir fler människor än så här. Men, det droppade in folk hela tiden och jag fick en liten pratstund med Munly Munly från Cessnorna. Och helt plötsligt var där en hel del människor, varav flera var bekanta. Vissa bara till utseendet men även ett gäng gamla goa gubbar som alltid är trevliga att träffa: Tobbe, Emil, Bengtsson och David, tillexempel. Småpratade också med Honk, som jag inte träffat på flera år. Trevligt, tyckte jag. Så var det dags för The Southern Hostiles, äntligen...

Och där på scen, med mikrofon i hand, stod Honk och sjöng. Å fan! Och bra som bara attan var dom också! Influenserna som de uppgivit på nätet var inte bara coola band/artister som rapats upp, nä - det lät verkligen som en härlig, och på papper kanske otänkbar blandning av Johnny Cash, The Dwarves, Hank III och Poison Idea. Det svängde non-stop! Trummor, gitarr, STÅBAS (!) och sång. Inga krusiduller och idel hits. Kryddade med en stor dos attityd. Precis som det ska låta! Vill höra mer av detta band! Gärna nu!

Slim Cessna’s Auto Club är ett mycket, mycket bra band på skiva, men att uppleva musiken och showen live är en mycket stor upplevelse. Det är som att vara på ett amerikanskt väckelsemöte, ett sånt som man ser på TV och i filmer, där alla bara är glada hela tiden och halleluja och amen och så vidare. Texterna behandlar ofta religiösa teman, om än oftast från syndarens perspektiv, vilket, tillsammans med de båda frontmännens samspel förstärker känslan av gudomligt inflytande. Tilläggas bör även att Babel, där vi befann oss, är en gammal kyrka, vilket givetvis bidrog med lite stämning.

Slim sjunger och spelar gitarr på någon låt. Munly skiftar mellan banjo, gitarr och ibland sjunger han bara. Lord Dwight Pentacost växlar mellan tvåhövdad gitarr och banjo. Och vilka ljud han får ut ur den banjon är helt vansinniga emellanåt. Superdistad och med rundgång, men svänget och melodierna försvinner aldrig, förmodligen tack vare ståbasens och trummornas trägna men stadiga grund. Och maken till glad trummis har jag nog aldrig sett. Han hade ett leende som upptog större delar av hans ansikte mest hela tiden. Som grädde på moset toppades hela anrättningen av en man iklädd mjukisbyxor spelades steelguitar och synth.

Vi bjöds på idel hits, företrädesvis från de tre senaste plattorna, dock bara två eller tre från den senaste. Men det gjorde absolut ingenting för dom har ju en diger katalog att gräva i. Givetvis hade jag ju hoppats på att få höra just den eller den låten, men så brukar det ju vara när man ser bra band, det finns så många bra låtar att välja mellan. Personligen tycker jag nog att dom var bättre denna gången än den förra, trots att publiken bara bestod av en bråkdel så många människor och kanske inte lika “inne” i det… Men, jävlar vilken show vi bjöds på!

Foton av Slim Cessna's Auto Club tagna på The Crocodile, Seattle September 2009.