NIGHT BIRDS - “Fresh Kills Vol 1” CD (Grave Mistake Records)
Fick denna skiva med posten i dag. Skickad till mig för att recenseras här.
Jag har nu lyssnat på den fem gånger redan och är inne på sjätte rundan nu. Den är inte lång, cirka en halvtimme, men på den tiden hinns det med 15 låtar i tidstypisk retro-punk-stil. Nuförtiden är retro-punk det hetaste som finns. Jag klagar inte, för vem kan motstå Malmös BÄDDAT FÖR TRUBBELs Edvard-Persson-på-speed punk eller MASSHYSTERI från Umeå - för att nämna två inhemska exempel på denna globala trend. De låter alls inte lika, men principen är densamma… Odistade gitarrer och rockriff och sådär halvfarligt snällpunkigt.
NIGHT BIRDS från USAs östkust (NY/NJ) har lyssnat mycket på amerikansk västkustpunk från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Jag hör tydliga referenser till band som AGENT ORANGE, speciellt i refrängen till “Paranoid Times” och de surfpunkiga låtarna “Harbor Rats” och “Squad Car”. Låten “The Gift Givers” får mig att tänka på ANGRY SAMOANS och gitarrspelet i vissa låtar för tankarna till DEAD KENNEDYS. De fyra låtarna från singeln “Midnight Movies” är alla på temat sunkiga skräckisar från 70/80-talet och det är ju aldrig fel! Jag kan inte annat än att gilla detta! Jag har redan lagt in skivan i min telefon, så jag kan lyssna på den när jag sitter på tåget och bussen till och från jobbet! Det enda som stör mig lite är att ljudet inte är enhetligt rakt igenom skivan, men det tar jag så gärna i väntan på fullängdaren “The Other Side of Darkness” som ska släppas under sommaren.
Mina favoritlåtar: “Send me home” - den är så svängig att jag blir sugen på att dansa! Och “Killer Waves” som har en underbar “ooooh-aaaah“-kör och ett härligt basspel.
Bandet kommer för övrigt till europa i September/Oktober. Jag tänker se dom! I alla fall om de spelar i närheten - södra Sverige eller Danmark.
Jag var helt övertygad om att det inte skulle gå att överträffa Slim Cessna’s Auto Club’s spelning som jag bevittnade i Seattle i slutet av September 2009, och nu skulle dom spela i Malmö…
Egentligen skulle dom ha spelat i Malmö redan för ett år sedan, men blev då förhindrade av vulkanen på Island som ställde till förtret för mången resenär.
Hade inför begivenheten kollat upp tid, pris o dyligt på internet. Där nämndes också att ytterligare ett band skulle uppträda. The Southern Hostiles. Va’ fan! - var min första tanke, nu blir det ju hur sent som helst innan man kommer hem… Men, beskrivningen av bandet lät ju lovande i alla fall.
Nåväl, efter en eftermiddag med trevligt sällskap och ett par öl bar det av in till Malmö och ett nästan folktomt Babel. Klockan var ju ändå halv nio. På en vardag, dessutom. Det kanske inte blir fler människor än så här. Men, det droppade in folk hela tiden och jag fick en liten pratstund med Munly Munly från Cessnorna. Och helt plötsligt var där en hel del människor, varav flera var bekanta. Vissa bara till utseendet men även ett gäng gamla goa gubbar som alltid är trevliga att träffa: Tobbe, Emil, Bengtsson och David, tillexempel. Småpratade också med Honk, som jag inte träffat på flera år. Trevligt, tyckte jag. Så var det dags för The Southern Hostiles, äntligen...
Och där på scen, med mikrofon i hand, stod Honk och sjöng. Å fan! Och bra som bara attan var dom också! Influenserna som de uppgivit på nätet var inte bara coola band/artister som rapats upp, nä - det lät verkligen som en härlig, och på papper kanske otänkbar blandning av Johnny Cash, The Dwarves, Hank III och Poison Idea. Det svängde non-stop! Trummor, gitarr, STÅBAS (!) och sång. Inga krusiduller och idel hits. Kryddade med en stor dos attityd. Precis som det ska låta! Vill höra mer av detta band! Gärna nu!
Slim Cessna’s Auto Club är ett mycket, mycket bra band på skiva, men att uppleva musiken och showen live är en mycket stor upplevelse. Det är som att vara på ett amerikanskt väckelsemöte, ett sånt som man ser på TV och i filmer, där alla bara är glada hela tiden och halleluja och amen och så vidare. Texterna behandlar ofta religiösa teman, om än oftast från syndarens perspektiv, vilket, tillsammans med de båda frontmännens samspel förstärker känslan av gudomligt inflytande. Tilläggas bör även att Babel, där vi befann oss, är en gammal kyrka, vilket givetvis bidrog med lite stämning.
Slim sjunger och spelar gitarr på någon låt. Munly skiftar mellan banjo, gitarr och ibland sjunger han bara. Lord Dwight Pentacost växlar mellan tvåhövdad gitarr och banjo. Och vilka ljud han får ut ur den banjon är helt vansinniga emellanåt. Superdistad och med rundgång, men svänget och melodierna försvinner aldrig, förmodligen tack vare ståbasens och trummornas trägna men stadiga grund. Och maken till glad trummis har jag nog aldrig sett. Han hade ett leende som upptog större delar av hans ansikte mest hela tiden. Som grädde på moset toppades hela anrättningen av en man iklädd mjukisbyxor spelades steelguitar och synth.
Vi bjöds på idel hits, företrädesvis från de tre senaste plattorna, dock bara två eller tre från den senaste. Men det gjorde absolut ingenting för dom har ju en diger katalog att gräva i. Givetvis hade jag ju hoppats på att få höra just den eller den låten, men så brukar det ju vara när man ser bra band, det finns så många bra låtar att välja mellan. Personligen tycker jag nog att dom var bättre denna gången än den förra, trots att publiken bara bestod av en bråkdel så många människor och kanske inte lika “inne” i det… Men, jävlar vilken show vi bjöds på!
Foton av Slim Cessna's Auto Club tagna på The Crocodile, Seattle September 2009.
