Jag har nog lyssnat på den här singeln ett tiotal gånger nu och försökt skriva om den. Det är svårt. Jag räknar Bloodlet till ett av de bättre banden som på 90-talet gärna klumpades ihop med band som oftast låg på Victory Records. Visst finns det likheter med tillexempel Snapcase, men det här är bandets första släpp (tror jag) och värst originellt är det inte. Metalriff i nån slags hardcoreförpackning. Rätt så långsamt tempo på båda låtarna. Räddningen är att det finns en känsla av mörker och elakhet som vilar över låtarna, mest tack vare Scott Angelacos sång, som ändå följer rådande trend här. På senare skivor låter han som besatt av demoner på riktigt! En medelmåttig singel som nu på den elfte genomlyssningen känns klart bättre än vad den gjorde innan. Kul att ha och kul att lyssna på såhär nångång ibland, inte mycket mer.
Shell är en bra låt!
SvaraRaderaDet är ju inte superkasst, men ganska standard. Inget extraordinärt, om man säger så... Inte i närheten av "The seraphim fall" eller "Three humid nights..."
SvaraRadera