Är det någon som har information om bandet och/eller skivor så är jag intresserad. Yes, indeed!
Jag hör även lite The Residents här... Oj oj oj vad bra det är!
torsdag 30 juni 2011
Chlamydia is not a flower
I dag blev jag tipsad om ett ett band som jag aldrig ens hört talas om förut: Crust. Småtråkigt namn, kanske mest för att det är hur svårt som helst att googla det och träffa rätt... Nåväl; tänk dig Butthole Surfers blandat med Big Black. Typ. Att detta har gått under min radar har jag svårt att acceptera... Här kommer några videos i alla fall. Gör som jag: kolla upp detta band! Nu!
onsdag 1 juni 2011
The owls are not what they seem...
Jag håller på att se igenom Twin Peaks nu. TV-serien som gjorde David Lynch till ett riktigt stort namn... Jag minns när den gick på TV för en sådär 20 år sedan och man satt som klistrad framför burken varje vecka. Det var tider det. Att se den på DVD är faktiskt ännu bättre. Man slipper vänta en vecka till nästa avsnitt, man kan ta om scener om man vill det och man kan se den med finsk text, om man känner för att lära sig lite nya ord...
Vad som slår mig är hur bra det håller fortfarande. Visst, vissa kläder och frisyrer är hopplöst ute och borde förpassas någonstans där man bara kan se dom på DVD (tyvärr fungerar ju inte modeindustrin så, utan allting ska retro-fieras), men i övrigt har jag inga klagomål.
Vad som gör det så infernaliskt genialiskt är den perfekta blandningen av olika genres; upplägget i stort är klassisk TV-såpa, med allt det innebär av intriger och kärlekshistorier. Blanda upp det med stora doser spänning, humor, skräck och vad som i vardagsspråk borde förstås av alla och envar som helt vanlig David-Lynch-mystik. Det uttrycket rymmer i och för sig rätt så mycket, men ett mer passande ord kunde jag inte finna just för stunden.
Vad som slår mig är hur bra det håller fortfarande. Visst, vissa kläder och frisyrer är hopplöst ute och borde förpassas någonstans där man bara kan se dom på DVD (tyvärr fungerar ju inte modeindustrin så, utan allting ska retro-fieras), men i övrigt har jag inga klagomål.
Vad som gör det så infernaliskt genialiskt är den perfekta blandningen av olika genres; upplägget i stort är klassisk TV-såpa, med allt det innebär av intriger och kärlekshistorier. Blanda upp det med stora doser spänning, humor, skräck och vad som i vardagsspråk borde förstås av alla och envar som helt vanlig David-Lynch-mystik. Det uttrycket rymmer i och för sig rätt så mycket, men ett mer passande ord kunde jag inte finna just för stunden.
Extra roligt är det att se serien igen efter att ha besökt North Bend (staden där TP är inspelat). Jag var där i februari efter fyra stycken misslyckade tidigare försök... Det är inte en stor stad och det är inte mycket att se egentligen. Tydligen har flera sevärdheter försvunnit med åren, men jag fick i alla fall se en del... Twede's Cafe, The Great Northern och tågvagnen. Tyvärr kom vi dit lagom till lunchtid på en söndag, så det var totalt proppfullt på Twede's, men jag stack i alla fall in näsan, så jag kan säga att jag varit där.
Det är sannerligen ett kärt nöje att återuppta bekantskapen med alla karaktärerna; Agent Cooper, Lucy, Sheriff Truman, Pete, Shelly, Leland Palmer, Audrey Horne, Big Ed, Log Lady, Leo, Andy etc etc
Se den du med!
tisdag 24 maj 2011
Midnight Movies
NIGHT BIRDS - “Fresh Kills Vol 1” CD (Grave Mistake Records)
Fick denna skiva med posten i dag. Skickad till mig för att recenseras här.
Jag har nu lyssnat på den fem gånger redan och är inne på sjätte rundan nu. Den är inte lång, cirka en halvtimme, men på den tiden hinns det med 15 låtar i tidstypisk retro-punk-stil. Nuförtiden är retro-punk det hetaste som finns. Jag klagar inte, för vem kan motstå Malmös BÄDDAT FÖR TRUBBELs Edvard-Persson-på-speed punk eller MASSHYSTERI från Umeå - för att nämna två inhemska exempel på denna globala trend. De låter alls inte lika, men principen är densamma… Odistade gitarrer och rockriff och sådär halvfarligt snällpunkigt.
NIGHT BIRDS från USAs östkust (NY/NJ) har lyssnat mycket på amerikansk västkustpunk från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Jag hör tydliga referenser till band som AGENT ORANGE, speciellt i refrängen till “Paranoid Times” och de surfpunkiga låtarna “Harbor Rats” och “Squad Car”. Låten “The Gift Givers” får mig att tänka på ANGRY SAMOANS och gitarrspelet i vissa låtar för tankarna till DEAD KENNEDYS. De fyra låtarna från singeln “Midnight Movies” är alla på temat sunkiga skräckisar från 70/80-talet och det är ju aldrig fel! Jag kan inte annat än att gilla detta! Jag har redan lagt in skivan i min telefon, så jag kan lyssna på den när jag sitter på tåget och bussen till och från jobbet! Det enda som stör mig lite är att ljudet inte är enhetligt rakt igenom skivan, men det tar jag så gärna i väntan på fullängdaren “The Other Side of Darkness” som ska släppas under sommaren.
Mina favoritlåtar: “Send me home” - den är så svängig att jag blir sugen på att dansa! Och “Killer Waves” som har en underbar “ooooh-aaaah“-kör och ett härligt basspel.
Bandet kommer för övrigt till europa i September/Oktober. Jag tänker se dom! I alla fall om de spelar i närheten - södra Sverige eller Danmark.
Mitt betyg blir 7 av 10.
Beställ ditt eget exemplar i dag! http://gravemistakerecords.blogspot.com/
Fick denna skiva med posten i dag. Skickad till mig för att recenseras här.
Jag har nu lyssnat på den fem gånger redan och är inne på sjätte rundan nu. Den är inte lång, cirka en halvtimme, men på den tiden hinns det med 15 låtar i tidstypisk retro-punk-stil. Nuförtiden är retro-punk det hetaste som finns. Jag klagar inte, för vem kan motstå Malmös BÄDDAT FÖR TRUBBELs Edvard-Persson-på-speed punk eller MASSHYSTERI från Umeå - för att nämna två inhemska exempel på denna globala trend. De låter alls inte lika, men principen är densamma… Odistade gitarrer och rockriff och sådär halvfarligt snällpunkigt.
NIGHT BIRDS från USAs östkust (NY/NJ) har lyssnat mycket på amerikansk västkustpunk från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Jag hör tydliga referenser till band som AGENT ORANGE, speciellt i refrängen till “Paranoid Times” och de surfpunkiga låtarna “Harbor Rats” och “Squad Car”. Låten “The Gift Givers” får mig att tänka på ANGRY SAMOANS och gitarrspelet i vissa låtar för tankarna till DEAD KENNEDYS. De fyra låtarna från singeln “Midnight Movies” är alla på temat sunkiga skräckisar från 70/80-talet och det är ju aldrig fel! Jag kan inte annat än att gilla detta! Jag har redan lagt in skivan i min telefon, så jag kan lyssna på den när jag sitter på tåget och bussen till och från jobbet! Det enda som stör mig lite är att ljudet inte är enhetligt rakt igenom skivan, men det tar jag så gärna i väntan på fullängdaren “The Other Side of Darkness” som ska släppas under sommaren.
Mina favoritlåtar: “Send me home” - den är så svängig att jag blir sugen på att dansa! Och “Killer Waves” som har en underbar “ooooh-aaaah“-kör och ett härligt basspel.
Bandet kommer för övrigt till europa i September/Oktober. Jag tänker se dom! I alla fall om de spelar i närheten - södra Sverige eller Danmark.
Mitt betyg blir 7 av 10.
Beställ ditt eget exemplar i dag! http://gravemistakerecords.blogspot.com/
torsdag 5 maj 2011
Hallelujah anyway
Jag var helt övertygad om att det inte skulle gå att överträffa Slim Cessna’s Auto Club’s spelning som jag bevittnade i Seattle i slutet av September 2009, och nu skulle dom spela i Malmö…
Egentligen skulle dom ha spelat i Malmö redan för ett år sedan, men blev då förhindrade av vulkanen på Island som ställde till förtret för mången resenär.
Hade inför begivenheten kollat upp tid, pris o dyligt på internet. Där nämndes också att ytterligare ett band skulle uppträda. The Southern Hostiles. Va’ fan! - var min första tanke, nu blir det ju hur sent som helst innan man kommer hem… Men, beskrivningen av bandet lät ju lovande i alla fall.
Nåväl, efter en eftermiddag med trevligt sällskap och ett par öl bar det av in till Malmö och ett nästan folktomt Babel. Klockan var ju ändå halv nio. På en vardag, dessutom. Det kanske inte blir fler människor än så här. Men, det droppade in folk hela tiden och jag fick en liten pratstund med Munly Munly från Cessnorna. Och helt plötsligt var där en hel del människor, varav flera var bekanta. Vissa bara till utseendet men även ett gäng gamla goa gubbar som alltid är trevliga att träffa: Tobbe, Emil, Bengtsson och David, tillexempel. Småpratade också med Honk, som jag inte träffat på flera år. Trevligt, tyckte jag. Så var det dags för The Southern Hostiles, äntligen...
Och där på scen, med mikrofon i hand, stod Honk och sjöng. Å fan! Och bra som bara attan var dom också! Influenserna som de uppgivit på nätet var inte bara coola band/artister som rapats upp, nä - det lät verkligen som en härlig, och på papper kanske otänkbar blandning av Johnny Cash, The Dwarves, Hank III och Poison Idea. Det svängde non-stop! Trummor, gitarr, STÅBAS (!) och sång. Inga krusiduller och idel hits. Kryddade med en stor dos attityd. Precis som det ska låta! Vill höra mer av detta band! Gärna nu!
Slim Cessna’s Auto Club är ett mycket, mycket bra band på skiva, men att uppleva musiken och showen live är en mycket stor upplevelse. Det är som att vara på ett amerikanskt väckelsemöte, ett sånt som man ser på TV och i filmer, där alla bara är glada hela tiden och halleluja och amen och så vidare. Texterna behandlar ofta religiösa teman, om än oftast från syndarens perspektiv, vilket, tillsammans med de båda frontmännens samspel förstärker känslan av gudomligt inflytande. Tilläggas bör även att Babel, där vi befann oss, är en gammal kyrka, vilket givetvis bidrog med lite stämning.
Slim sjunger och spelar gitarr på någon låt. Munly skiftar mellan banjo, gitarr och ibland sjunger han bara. Lord Dwight Pentacost växlar mellan tvåhövdad gitarr och banjo. Och vilka ljud han får ut ur den banjon är helt vansinniga emellanåt. Superdistad och med rundgång, men svänget och melodierna försvinner aldrig, förmodligen tack vare ståbasens och trummornas trägna men stadiga grund. Och maken till glad trummis har jag nog aldrig sett. Han hade ett leende som upptog större delar av hans ansikte mest hela tiden. Som grädde på moset toppades hela anrättningen av en man iklädd mjukisbyxor spelades steelguitar och synth.
Vi bjöds på idel hits, företrädesvis från de tre senaste plattorna, dock bara två eller tre från den senaste. Men det gjorde absolut ingenting för dom har ju en diger katalog att gräva i. Givetvis hade jag ju hoppats på att få höra just den eller den låten, men så brukar det ju vara när man ser bra band, det finns så många bra låtar att välja mellan. Personligen tycker jag nog att dom var bättre denna gången än den förra, trots att publiken bara bestod av en bråkdel så många människor och kanske inte lika “inne” i det… Men, jävlar vilken show vi bjöds på!
Foton av Slim Cessna's Auto Club tagna på The Crocodile, Seattle September 2009.
Egentligen skulle dom ha spelat i Malmö redan för ett år sedan, men blev då förhindrade av vulkanen på Island som ställde till förtret för mången resenär.
Hade inför begivenheten kollat upp tid, pris o dyligt på internet. Där nämndes också att ytterligare ett band skulle uppträda. The Southern Hostiles. Va’ fan! - var min första tanke, nu blir det ju hur sent som helst innan man kommer hem… Men, beskrivningen av bandet lät ju lovande i alla fall.
Nåväl, efter en eftermiddag med trevligt sällskap och ett par öl bar det av in till Malmö och ett nästan folktomt Babel. Klockan var ju ändå halv nio. På en vardag, dessutom. Det kanske inte blir fler människor än så här. Men, det droppade in folk hela tiden och jag fick en liten pratstund med Munly Munly från Cessnorna. Och helt plötsligt var där en hel del människor, varav flera var bekanta. Vissa bara till utseendet men även ett gäng gamla goa gubbar som alltid är trevliga att träffa: Tobbe, Emil, Bengtsson och David, tillexempel. Småpratade också med Honk, som jag inte träffat på flera år. Trevligt, tyckte jag. Så var det dags för The Southern Hostiles, äntligen...
Och där på scen, med mikrofon i hand, stod Honk och sjöng. Å fan! Och bra som bara attan var dom också! Influenserna som de uppgivit på nätet var inte bara coola band/artister som rapats upp, nä - det lät verkligen som en härlig, och på papper kanske otänkbar blandning av Johnny Cash, The Dwarves, Hank III och Poison Idea. Det svängde non-stop! Trummor, gitarr, STÅBAS (!) och sång. Inga krusiduller och idel hits. Kryddade med en stor dos attityd. Precis som det ska låta! Vill höra mer av detta band! Gärna nu!
Slim Cessna’s Auto Club är ett mycket, mycket bra band på skiva, men att uppleva musiken och showen live är en mycket stor upplevelse. Det är som att vara på ett amerikanskt väckelsemöte, ett sånt som man ser på TV och i filmer, där alla bara är glada hela tiden och halleluja och amen och så vidare. Texterna behandlar ofta religiösa teman, om än oftast från syndarens perspektiv, vilket, tillsammans med de båda frontmännens samspel förstärker känslan av gudomligt inflytande. Tilläggas bör även att Babel, där vi befann oss, är en gammal kyrka, vilket givetvis bidrog med lite stämning.
Foton av Slim Cessna's Auto Club tagna på The Crocodile, Seattle September 2009.
onsdag 27 april 2011
27.03
Bloodlet - Shell/Cherubim 7" (Stability Records, 1994)
Jag har nog lyssnat på den här singeln ett tiotal gånger nu och försökt skriva om den. Det är svårt. Jag räknar Bloodlet till ett av de bättre banden som på 90-talet gärna klumpades ihop med band som oftast låg på Victory Records. Visst finns det likheter med tillexempel Snapcase, men det här är bandets första släpp (tror jag) och värst originellt är det inte. Metalriff i nån slags hardcoreförpackning. Rätt så långsamt tempo på båda låtarna. Räddningen är att det finns en känsla av mörker och elakhet som vilar över låtarna, mest tack vare Scott Angelacos sång, som ändå följer rådande trend här. På senare skivor låter han som besatt av demoner på riktigt! En medelmåttig singel som nu på den elfte genomlyssningen känns klart bättre än vad den gjorde innan. Kul att ha och kul att lyssna på såhär nångång ibland, inte mycket mer.
Jag har nog lyssnat på den här singeln ett tiotal gånger nu och försökt skriva om den. Det är svårt. Jag räknar Bloodlet till ett av de bättre banden som på 90-talet gärna klumpades ihop med band som oftast låg på Victory Records. Visst finns det likheter med tillexempel Snapcase, men det här är bandets första släpp (tror jag) och värst originellt är det inte. Metalriff i nån slags hardcoreförpackning. Rätt så långsamt tempo på båda låtarna. Räddningen är att det finns en känsla av mörker och elakhet som vilar över låtarna, mest tack vare Scott Angelacos sång, som ändå följer rådande trend här. På senare skivor låter han som besatt av demoner på riktigt! En medelmåttig singel som nu på den elfte genomlyssningen känns klart bättre än vad den gjorde innan. Kul att ha och kul att lyssna på såhär nångång ibland, inte mycket mer.
söndag 17 april 2011
En tango kring husknuten
Besvikelsen var stor när jag upptäckte att det var ett hack mitt i låten “En tango kring husknuten” på LP’n “Barflugan” med bandet Motorjoke. Men, efter lite Googlande fann jag, till min stora lycka att skivbolaget Massproduktion faktiskt har en webbshop och säljer sagda titel för en spottstyver. Även så bandets första singel “Pinnen rullar till Peking” som jag inte längre hade i min ägo. De har ett flertal andra titlar till försäljning också, men de får ni kolla upp själva!
Motorjoke - Jag vill minnas att bandet i och med första singeln “salufördes” lite som ett Krunch junior. Det var nog inte Massproduktion som gjorde detta, utan diverse skivnasare och distros ute i landet som, på förekommen anledning, inte kunde hitta på något bättre att jämföra med. Motorjoke delade nämligen trumslagare med Krunch, och båda banden kom från Sundsvallstrakten, men soundet var inte direkt likartat.
“Pinnen rullar till Peking” (inspelad 1985) ger oss fem korta låtar. Tre på engelska , två på svenska. Det är nog texterna som påminner mest om Krunch, de smått surrealistiska, oväntade vändningarna och det outtalade som är den största gemensamma nämnaren. Musiken på denna 7-tums EP får mig att tänka mer på engelskt 80-tal än amerikanskt. De plockiga gitarrerna, framförallt. Lite Killing Joke och andra lite tyngre band, i ett punk/hardcore-tempo.
“Bedårande ögon
Ljusklara fötter
En snabb förvandling
Till en hög av aska
Dina armar
Hänger i fönstret”
(från låten “Kramp“)
“Tokfursten” (inspelad 1989) var det andra släppet. 7 låtar på 12 tum. Nu sjunger man uteslutande på svenska, vilket jag anser vara till bandets fördel. Texterna är mer absurda och genomarbetade, det är synd att textblad inte är inkluderat till denna. Musiken är också mer genomarbetad och numera har man två gitarrister som kompletterar varandra fint. Punk/hardcore-känslan är fortfarande närvarande men alls inte lika påtaglig som på singeln och användandet av sitar gör det hela lite mer luftigt utan att tyngden får lida. Av någon konstig anledning kommer jag stundtals att tänka på band som Hunters & Collectors när jag lyssnar på detta. Det låter inte alls som H&C, men det gör ingenting. Min kompis Jens sa att det låter lite som Thåström, fast tyngre, tuffare och bättre…
“Hon var endast iklädd mammut
Från sinnenas rike
Endast löst sittande mammut
Och en sammetsmask
Igen”
(från låten “Tokfürsten”)
På LP’n “Barflugan” (inspelad 1990-91) är det vardagliga reflektioner och de absurt komiska situationer som kan uppstå därav som genomsyrar texterna. Musiken är mer tillbakadragen och inte lika tung som på tidigare alster, men det drar absolut inte ner betyget på denna. Kanske får denna plattan mig att tänka på Hunters & Collectors ännu mer än den föregående… Det är helt klart texterna som gör detta till en skiva som jag ständigt återkommer till. Det må så vara att det kan gå några år mellan lyssningarna, men det finns en kvalitet här som gör Motorjoke till, ett för mig, av de stora svenska banden. Tyvärr verkar det som att de gått de flesta svenskar fullständigt förbi.
“Jag kan tala fort så att ingen
hänger med
Jag kan vara tyst och inte höra på
En egenskap
för jag är vacker
Du är ful”
(från låten “Självpåtagen gloria”)
Enligt en säker källa kommer snart en Diskografi-CD att släppas med Motorjoke. Dessa tre skivor plus en hittills osläppt inspelning från 1993 kommer att inkluderas. Jag längtar! Givetvis släpps även den av Massproduktion.
Gör dig själv en tjänst och besök deras hemsida/webbshop:
Massproduktion
Motorjoke - Jag vill minnas att bandet i och med första singeln “salufördes” lite som ett Krunch junior. Det var nog inte Massproduktion som gjorde detta, utan diverse skivnasare och distros ute i landet som, på förekommen anledning, inte kunde hitta på något bättre att jämföra med. Motorjoke delade nämligen trumslagare med Krunch, och båda banden kom från Sundsvallstrakten, men soundet var inte direkt likartat.
“Pinnen rullar till Peking” (inspelad 1985) ger oss fem korta låtar. Tre på engelska , två på svenska. Det är nog texterna som påminner mest om Krunch, de smått surrealistiska, oväntade vändningarna och det outtalade som är den största gemensamma nämnaren. Musiken på denna 7-tums EP får mig att tänka mer på engelskt 80-tal än amerikanskt. De plockiga gitarrerna, framförallt. Lite Killing Joke och andra lite tyngre band, i ett punk/hardcore-tempo.
“Bedårande ögon
Ljusklara fötter
En snabb förvandling
Till en hög av aska
Dina armar
Hänger i fönstret”
(från låten “Kramp“)
“Tokfursten” (inspelad 1989) var det andra släppet. 7 låtar på 12 tum. Nu sjunger man uteslutande på svenska, vilket jag anser vara till bandets fördel. Texterna är mer absurda och genomarbetade, det är synd att textblad inte är inkluderat till denna. Musiken är också mer genomarbetad och numera har man två gitarrister som kompletterar varandra fint. Punk/hardcore-känslan är fortfarande närvarande men alls inte lika påtaglig som på singeln och användandet av sitar gör det hela lite mer luftigt utan att tyngden får lida. Av någon konstig anledning kommer jag stundtals att tänka på band som Hunters & Collectors när jag lyssnar på detta. Det låter inte alls som H&C, men det gör ingenting. Min kompis Jens sa att det låter lite som Thåström, fast tyngre, tuffare och bättre…
“Hon var endast iklädd mammut
Från sinnenas rike
Endast löst sittande mammut
Och en sammetsmask
Igen”
(från låten “Tokfürsten”)
På LP’n “Barflugan” (inspelad 1990-91) är det vardagliga reflektioner och de absurt komiska situationer som kan uppstå därav som genomsyrar texterna. Musiken är mer tillbakadragen och inte lika tung som på tidigare alster, men det drar absolut inte ner betyget på denna. Kanske får denna plattan mig att tänka på Hunters & Collectors ännu mer än den föregående… Det är helt klart texterna som gör detta till en skiva som jag ständigt återkommer till. Det må så vara att det kan gå några år mellan lyssningarna, men det finns en kvalitet här som gör Motorjoke till, ett för mig, av de stora svenska banden. Tyvärr verkar det som att de gått de flesta svenskar fullständigt förbi.
“Jag kan tala fort så att ingen
hänger med
Jag kan vara tyst och inte höra på
En egenskap
för jag är vacker
Du är ful”
(från låten “Självpåtagen gloria”)
Enligt en säker källa kommer snart en Diskografi-CD att släppas med Motorjoke. Dessa tre skivor plus en hittills osläppt inspelning från 1993 kommer att inkluderas. Jag längtar! Givetvis släpps även den av Massproduktion.
Gör dig själv en tjänst och besök deras hemsida/webbshop:
Massproduktion
tisdag 12 april 2011
T Y D L I G H E T, tack!
I egenskap av konsument anser jag att tydlighet är viktigt. I synnerhet när/om man ämnar införskaffa en vara via internet i en så kallad webbshop.
Ett av de större Svenska företagen som erbjuder musik, film med mera på nätet har nyligen insett att vinylformatet inte är helt dött och erbjuder numera ett hyggligt och varierat utbud av sagda medium.
Tydligheten har man verkligen inte sparat på när det gäller att förklara vinylskivans egenskaper och utformning:
"Vinylskivan är ett analogt format av vinylplast för musik som spelas upp av skivspelare med nål eller pickup i hastigheterna 33 1/3 rpm (varv per minut) och 45 rpm (varv per minut) på båda sidorna av skivan. (Företagets namn) erbjuder ett sortiment av vinylskivor i de tre vanligaste formaten:
Vinyl LP (Long Playing) - format för album och spelas i 33 1/3 rpm.
Vinyl 12" - format för singlar och maxisinglar (med en låt på vardera sida) samt EP (med flera låtar på vardera sida) och spelas i hastighet 45 rpm.
Vinyl 7" - format för singlar (med en låt på vardera sida) och EP (med flera låtar på vardera sida) och spelas i hastighet 45 rpm.
OBS! Vinylskivan kan endast spelas på avsedda vinylskivspelare och ej med spelare som till exempel CD-spelare, DVD-spelare eller dator."
Men, hur ska jag kunna få in musiken i min iPod om jag inte kan rippa den i datorn..?
Självklarheter för mig och alla ni som växte upp när världen fortfarande var analog... (man spelar in den på kassettband och lyssnar på den i sin Walkman)
Tydlighet kan man aldrig få för mycket av! Jag röstar för tydligare tydlighet, mer tydlighet och roligare tydlighet!
OBS! Tatueringen går INTE bort även om du tvättar dig!
Ett av de större Svenska företagen som erbjuder musik, film med mera på nätet har nyligen insett att vinylformatet inte är helt dött och erbjuder numera ett hyggligt och varierat utbud av sagda medium.
Tydligheten har man verkligen inte sparat på när det gäller att förklara vinylskivans egenskaper och utformning:
"Vinylskivan är ett analogt format av vinylplast för musik som spelas upp av skivspelare med nål eller pickup i hastigheterna 33 1/3 rpm (varv per minut) och 45 rpm (varv per minut) på båda sidorna av skivan. (Företagets namn) erbjuder ett sortiment av vinylskivor i de tre vanligaste formaten:
Vinyl LP (Long Playing) - format för album och spelas i 33 1/3 rpm.
Vinyl 12" - format för singlar och maxisinglar (med en låt på vardera sida) samt EP (med flera låtar på vardera sida) och spelas i hastighet 45 rpm.
Vinyl 7" - format för singlar (med en låt på vardera sida) och EP (med flera låtar på vardera sida) och spelas i hastighet 45 rpm.
OBS! Vinylskivan kan endast spelas på avsedda vinylskivspelare och ej med spelare som till exempel CD-spelare, DVD-spelare eller dator."
Men, hur ska jag kunna få in musiken i min iPod om jag inte kan rippa den i datorn..?
Självklarheter för mig och alla ni som växte upp när världen fortfarande var analog... (man spelar in den på kassettband och lyssnar på den i sin Walkman)
Tydlighet kan man aldrig få för mycket av! Jag röstar för tydligare tydlighet, mer tydlighet och roligare tydlighet!
OBS! Tatueringen går INTE bort även om du tvättar dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)